Møt en MINS-forsker: Professor i geografi Olof A. Stjernström

Idag intervjuer vi  Olof Andreas Stjernström, en synlig ubørstet akademiker med et teoretisk uklart opphav. Han hevder at han er geograf, men han har vanskelig for å forklare hvor han kommer fra. Han sier dessuten at han – som geograf – lider av ”geolyxi” – problemer med å orientere seg i rommet. Det viser seg i form av dårlig lokalminne og stadige feilnavigeringer. Siden vi har koronanedstenging for tiden på Nord universitet, møttes vi på fjellet, langt unna studenter og andre ansatte. 

 

Så, kan du fortelle oss litt om ditt ”ursprung”, er det ikke det de sier på svensk? Oppvekst og sånt, det som har preget deg som menneske?

 

Jo.

 

Okey….?

 

Ja alltså. Allmänna Barnbørdshuset. I Stockholm…men det minns jag ju inte. Sen bodde vi granne med Ingvar Carlsson, men det minns jag inte heller men Ingvar mindes før när jag träffade honom femtio år senare så…

 

Han statsministeren…?!

 

Jo, och han ropade på sin fru Ingrid och…ja, men egentligen så är jag ju skolad på västkusten utanfør Gøteborg, flyttade som åttaåring tillbaka till Stockholm och fick stryk…eller ja. Jo sen kom jag ”hem” till värmen i norr. Norrbotten och sen Umeå och nu är jag här. Så alltså, varifrån jag kommer? Jo. Jag tror min plats blev platsen där jag kommer att begrava mitt hjärta. Den platsen ligger där människorna är varma och vinterns køld är hård.

 

Du uttrykker deg poetisk. Er du…?

 

Nä, bara lakoniskt drakonisk…men sen så i alla fall så tänkte jag att jag skulle engagera mig politiskt och hade Teamsmøte med en norsk politiker. En lång fyr som sedan fick ägna sig åt høststädning i Trøndelag før det var någon där som hade svårt att hålla ordning på händer och armar.

 

Jo! Ja? Kan du fortelle hvorfor du søkte deg hit?

 

Såg en annons!

 

Ja?

 

Nä. Som sagt var; geolyxi. Men tog bilen och ställde in GPS:en och kørde. Hamnade här. Träffade Geir Magne och Anne Wally och Lisa och Gjermund, Ivar, Geir Olav, Hans, Ingrid, Tonje och de andra. Och blev lite kär. I geografin. Och platsen. Och människorna. Och blev kvar.

 

Ja, men hva tror du gjorde inntrykk på dine nye kolleger. I Steinkjer?

 

Jo, provføreläsningen. Den var bra. Det är det jag är bäst på. Att få prata. På ett legitimt sätt. Eller nåt. Massa bra folk visade det sig. Och Bodø…

 

Ja, hva mener du med Bodø?

 

Njae, där uppe någerst. Massa bra folk där. Sitter på ett campus långt ut i geografin. Mørkt där, men annars bra. Superfolk.

 

Men du flyttet til Steinkjer, og så ble universitetet omorganisert og det ble Levanger? Hvilke tanker har du om det?

 

Nä. Øverspelat. Ibland får man finna sig. Protestera i det tysta eller gøra det man har betalt før. Utbildningsbyråkrat. Eller jobba hemifrån.

 

Utdanningsbyråkrat?

 

Jo!

 

Kan du forklare…?

 

Njae, som nybørjare i systemen så blir man lite førtvivlad. Man børjar dagen med en CanCan i Canvas och studsar med raka ben rätt in i fagpersonwebben. Där blir man stående ett tag och undrar vem som tänkte rätt här. Vid lunchsmørgåsen så har man buklandat i inspera och till råga på allt tappat bort en hel dag. Sen avslutar man sin långa arbetsdag med ett besøk i reseräkningssystemet som heter DØ eller nåt sånt. Rena døden før en obyråkrat. Som kvällsunderhållning har vi då krispig litteratur att lägga in i Christin och nåt system før pensum. Man har gjort ett drygt värv när dagen är klar.

 

Det høres jo helt…

 

Nejdå, man lever i sin frustration. Skriker før sig själv. Frågar sig fram och låter sig långsamt omformas till en tapper medarbetare. Och man lär sig ju att använda alla sinnrikt konstruerade mallar och system. Och stødfunktionerna är fantastiska. Ändå.

 

Men du tenker at…

 

Jo!

 

Ja…?

 

Att man nog kunde utveckla och førenkla før oss som vill ha ostørda minutrar och timmar før vår forskning och undervisning. Till exempel kunde man ju ibland ønska sig att canvas kunde prata med fagpersonwebben och annat sånt.

 

Så Norge er mer byråkratisk mener du?

 

Nej verkligen inte. Nejdå. Det är bara en fråga om insocialisering. Min favorit är från reseräkningssystemet vid Umeå universitet. Där fanns en fråga som lød: ”Yrkar ej traktamente (extraersättning)”. De svarsalternativ som fanns var ”JA” eller ”NEJ”. Vad ska du svara då om du inte vill ha traktamente? Ja eller nej? Här gäller ju matematikens huvudregel om dubbel negation. Det där var jobbigt før oss samhällsvetare och humanister. Vi, de läskunniga, fick på skallen av någon som satt centralt och granskade våra räkningar. Systemen och de administrativa rutinerna med gamla fortranprogrammerade system är liksom inte primärt skapade før människor.

 

Hvordan er det å være svensk i Norge da?

 

Dråpligt ibland. Man lever i en del førdomar och med en arvsynd som aldrig verkar gå ur. Det var vi (svensken) som käkade äpplet i Nordens lustgård. Lustigt, men med många goda ømsesidiga skratt, insikt och humor. Sverige och Norge är som två syskon som har jävligt svårt att låta bli att kommentera varandras val, utseende, agerande och idrottsfolk. Det blir ett himla hallå när den ena säger nåt om den andra. Sverige mot Norge liksom eller førstås tvärtom. Mäta, räkna, jämføra, och nejdå…det är inte alls som Sverige. Det førsta jag fick gøra när jag kom hit var att representera Sverige på någon slags lyttring på Stormen i Bodø. Det handlade om utanførskapsområden, drabantbyer, invandring, kriminalitet och annat. Sverige är førstås värst i klassen. Där stod jag tillsammans med den danske författaren Carsten Jensen och en ung debutant från Holmlia som just gett ut en kritikerrosad diktsamling om livet i en drabantby. 19 år var hon och klok och stilig. Där var också en norsk journalist som bott 20 år på Søder i Stockholm och visste allt om svenskarna sa han. Och så jag då. Oborstad. Jag fick børja. Gick ut hårt.

 

Norsk media har en totalt skev bild av tillståndet i Sverige. Listhaug har fel. Kom till Stockholm så ska jag ta er med på en runda. Ja, men du vet. Carsten Jensen tittade upp i taket. Oslohipstern från Søder i Sthlm skakade på huvudet och den unge debutanten prasslade nervøst med sin bok. Mitt budskap var i korthet att den selektiva nyhetsførmedlingen om Sverige bidrar till en lite skev bild av vad som sker i Sverige. Punkt. Sen kom Carsten. Pratade poetiskt och engagerat om källarmänniskorna. Publiken applåderade spontant. Den norska journalisten, han hipstern, som bodde i ett kulturreservat på Søder i Stockholm, talade om den svenska civilisationens snara undergång eller nåt sånt och sen då…läste debutanten en alldeles egen och varm och vacker strof ur sitt alster. Om mänsklig närhet och värme och om solidaritet och samhälle. Varma applåder. Debutanten svarade sedan på frågor om allt mellan himmel och jord och mest om Holmlia…”ja…det är inte alls som i Sverige”…. Nånstans där tänkte jag att nu är det dags att slå igen boken, le glatt, bocka djupt, tacka Carsten før god match och gå hem. Ovärdigt på något sett. Att bli osedd och känna sig olyssnad. Tror nog mer att det beror på min roll som akademiker hellre än att jag råkade vara svensk. Den allmänna obildningens farsot brer ut sig som en pandemi och kunskapen reduceras till nåt slags jävla subjektivt tyckande där alla har lika rätt eller den som gapar høgst är den som får ordet. Detta är inte enbart ett norskt problem. Det är betydligt mer utbrett i Sverige om du frågar mig. Konsekvensen av detta såg vi før några månader sen i USA. Och det är ändå bara børjan.

 

Det var en lang utredning? Du liker å dosere?

 

Ja, du frågade ju!

 

Det engasjerer deg?

 

Ja, vi är på väg åt fel håll. Egenkärlektistisk populism. Vi bygger individer. På bekostnad av individer. Det gør mig upprørd. ”Min” årliga Thailandsresa blir liksom viktigare än vår gemensamma miljø eller barn som har det jobbigt socialt och ekonomiskt hemma i det trygga Norge. Solidaritet är ett bannlyst ord tamigfan! Det handlar om att vara snäll och att dela med sig. Ska det vara så svårt?

 

Oj, du, jeg tror vi bytter samtaleemne.

 

Jaha!

 

Familie?

 

Jo!

 

Ja?

 

Nej, barn och barnbarn och en sambo. De viktigaste och finaste. I Världen. Mer säger jag inte.

 

Kaffe eller te?

 

Båda och!

 

Vin eller øl?

 

Vad är det før fråga? Jamen GT då. Men det måste vara Bombay, annars får det vara. Är vi klara nu då?

 

Jo!

 

Tack

 

Takk, takk.

 

(Og der forsvann han, svensken, som tar seg fram i verden med telefonens GPS, og et svensk smil. Han valgte selvfølgelig feil vei ut. Hvilken type!)

 

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *